Prestationsångest

2014-12-21 @ 15:00:00 / Vardag

Hej! Mitt namn är Sara Stina och jag är en av de som fått äran att få blogga här på Evelinns blogg, det är något jag verkligen sett fram emot! Jag tänkte börja med att presentera mig lite kort eftersom att de flesta av er säkert inte vet vem jag är, därefter hade jag tänkt skriva lite angående ett ämne som är ganska viktig för mig och jag hoppas att ni kommer att tycka om det. Jag är en 15-årig tjej från Strömsholm, jag har en egen ponny samt rider lektioner på en ridskola och driver en blogg vid namn www.ssfredlund.horseworld.se. Min egna ponny heter Lillevangs Duchess och kallas för det mesta bara för Duchess. Duchess är en 23-årig ponny med mycket arab i sig som jag tävlar i dressyr med, hittills har vi startat upp till LA-nivå och målet för nästa år är att etablera oss i LA:P1-klasser.

 

Att äga en egen häst har aldrig varit möjligt för mig, men det var innan jag mötte Duchess. Duchess har varit i min ägo sedan i somras men jag började rida henne ett par år tidigare, då red jag henne bara en gång i veckan för att avlasta åt hennes dåvarande ägare då han hade två tävlingsponnyer. Hela min och Duchess ”historia” känns lite häftig att få berätta, mest för att den bevisar att allt är möjligt och det går att lyckas oavsett om man har ”rätt” förutsättningar eller inte, kämpar man för något kan man få det liksom.

Duchess började jag tävla våren 2013 och det har fört med sig många fördelar såsom att jag lärt mig otroligt mycket, haft många framgångar samt haft riktigt kul men tyvärr har det även fört med sig en och annan nackdel. I med att vi började tävla och att det gick såpass bra för oss började det tisslas och tasslas bakom min rygg, som det alltid görs när det går bra får någon i ridsporten. Det var otroligt jobbig för mig och det krossade mig totalt, jag fick höra att det kommit kommentarer om mig från personer från klubben, från andra klubbar och till och med några av mina närmsta vänner, det som sårade mig mest vara att inte ens mina vänner kunde glädjas åt mig utan lät istället avundsjukan ta över dem. För en osäker 13-åring var det inte så värst lätt att hantera.

 

I med att jag visste att det pratade om mig så började jag utveckla en sorts prestationsångest. Jag visste att Duchess gått upp till och med FEI-klasser innan jag började rida henne och jag visste att hon hade haft massvis med framgångar med hennes föregående ägare och det gjorde mig lite nervös, jag ville bevisa att jag förtjänade att rida henne, att jag också kunde leverera liksom. Jag satte alldeles för höga krav på mig själv inför varje tävling och till slut var det inte roligt att tävla längre. Jag var så nervös innan varje start så att jag varken kunde äta, rida som jag brukade eller tänka på något annat än att jag var tvungen att komma hem med en rosett, det fanns inget som var viktigare för mig än att få bevisa att jag också kunde. Utöver min nervositet så blev jag även ett nervvrak, jag bröt ihop varenda gång jag inte tog hem en rosett och mitt självförtroende bröts ner totalt eftersom att jag intalade mig själv att jag inte dög, att jag inte var bra nog, dessutom blev jag så himla otrevlig mot mina föräldrar, inte ens min hästskötare tyckte att det var något kul att följa med på tävling längre. Man skulle kunna säga att all avundsjuka, allt hat och min prestationsångest förstörde mig.

 

Tävlingssäsongen 2014 bjöd på de jobbigaste tävlingarna någonsin för mig. Jag fick elaka kommentarer slängda rakt i ansiktet över Internet, det sas elaka kommentarer om mig till min mamma och det fanns en person som jag tävlade mot som jag visste njöt av mina motgångar, utöver det så tävlade jag även lag och fick höra en kommentar av en person som fick mig att nästan explodera av prestationsångest – ”äntligen kommer du och räddar laget”, hur kul var det att få höra liksom? Jag hade tur många gånger och kunde stänga ute resten av världen inne på tävlingsbanan, förutom vid en tävling, den första tävlingen efter att Duchess blivit min. Vi hade åkt i över 1 och en halv timme till tävlingen och jag var jättepeppad men ju mer tiden gick desto nervösare blev jag och desto mer började jag fokusera på rosetterna. Väl inne på tävlingsbanan kom varenda elak kommentar upp i mitt huvud och jag var så nervös att jag slutade rida helt, det var den ända starten som jag gav upp redan efter inridningen. Starten slutade med att jag utgick och grät hela vägen hem, mina hjärnspöken höll på att äta upp mig inifrån.

 

Det var inte förrän vår sista start för året som jag lyckades ändra tankesätt och sluta fokusera på vad alla andra skulle tycka och säga, det var som om jag bara stängde av och inte orkade bry mig längre, det ända jag brydde mig om var att rida en ritt som jag var nöjd över och ha kul tillsammans med min ponny, inget annat spelade någon roll. Det var mest av allt för mina medmänniskor som jag verkligen ansträngde mig för under den starten, de alla ställde alltid upp för mig så jag var tvungen att ge dem åtminstone en bra tävlingsdag tillbaka och det är något jag kommer att ha i minnet under varje tävling.

 

Jag tycker att det är så synd att vuxna och andra barn som rent ut sagt är avundsjuka på människor som har finare hästar än de själva måste spy ut en massa elaka kommentarer bakom ryggen på alla andra, för det första tjänar de ingenting på det och dessutom förstör de något roligt för en ung tjej eller kille. Nej, har ni varit med om detta någon gång så kan jag bara säga att ni inte ens ska bry er, sitt bara där på tävlingarna och le mot de som trycker ner dig och bara fokusera på dig själv, det tar man sig längre på än att bli nedtryckt eller ge tillbaka. Efter varenda tävling har jag bara velat hänga ut alla dessa människor, få dem att må så dåligt som jag mått och få dem att inse hur mycket deras ord faktiskt sårar, men jag tänker aldrig sjunka till deras nivå.

 


Postat av: Telma

Shit vad bra skrivet! 80

Svar: håller med! rekomenderar att kolla henne blogg :)
Evelinn Åkerman

2014-12-21 @ 17:56:49 / http://nattstad.se/telmasopot
Postat av: Amanda Hellman

Riktigt bra skrivet!!

2014-12-22 @ 14:24:04 / http://perfectpony.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: