1. Tänk på kroppen som olika ”lådor”
Både stadgan och följsamheten i sitsen är viktig. Mette brukar tänka på hästens rygg som en balansplatta vi sitter på. Ovanpå den staplas ”lådor”, det vill säga kroppens olika sektioner – som höften, magen och bröstet. Även om hästen är i rörelse ska lådorna balansera lodrätt ovanpå varandra.
– Om du exempelvis bara skjuter fram bröstet spänner du ryggen och höften kommer i fel läge. Tänk i stället att du ska skjuta fram området längre ner när du rätar upp dig, alltså där bröstbenet börjar, tipsar Mette.

En viktig ”låda” som vi kanske inte alltid tänker på är huvudet, även det ska hamnar mitt över de andra sektionerna.
– Ett huvud väger fyra till fem kilo, så om du skjuter fram huvudet bromsar du hästen, kroppen blir inte lika framåtdrivande. När jag tar fram huvudet säger jag till hästen att stanna, för jag hamnar framför dess drivpunkt, förklarar Mette.

Att sitta och titta ner är ett annat vanligt fel, som gör att du tappar strävan framåt i kroppen. Och genom att svanka, det vill säga låta lådorna komma i obalans, hamnar ryttaren framme på skrevet. Då lättar sittbenen ur sadeln. Mette visar svankandet medan hon galopperar Nehru på en volt:
– Ser ni hur han landar mycket hårdare på sina framben nu?
Hon visar även vad som händer om man tippar ”lådorna” åt andra hållet, genom att luta sig bakåt i sadeln. Något många gör för att ”hjälpa” hästen med framåtbjudningen. 
– Det går inte alls fortare, snarare tvärtom. Som ni ser tycker han att det är jätteobehagligt.

2. Rid med stadig men mjuk hand

Hemligheten bakom en bra hand är att rida med avslappnade axlar och ”tunga” armbågar. Dessutom menar Mette att många gör felet att de håller fast tygeln och reglerar tygellängden mellan ring- och lillfingret. Det ger dels spänningar eftersom du måste klämma med handen, dels kan du inte mjukna utan att tygeln rinner ur händerna på dig.
– Kontrollera i stället tygellängden med tummen, som låser den uppepå handen. Det går att göra utan att spänna sig.

I en övergång neråt, exempelvis till halt, hamnar många av oss i en dragkamp i tygeln. Viktigast är enligt Mette att du får igenom halvhalterna inför halten, annars är det ingen idé att försöka stanna. 
– I själva halten tänker jag att jag stoppar rörelsen i mig själv, att jag sjunker rakt ner i ryggen på hästen. Annars är det lätt att det blir sittben mot hand, och ett motstånd.

3. Aldrig klämma med benen
Skänkeln ska inte ligga intill hästen och klämma hela tiden, du ska ha sådan kontroll att du vid behov kan använda en skänkel i taget med den andra helt passiv. 
– Jag lyfter ut antingen ena eller båda benen ibland, för att kontrollera att jag inte sitter och klämmer. Det är ett bra test av att jag sitter kvar i sadeln utan att behöva hålla mig fast med skänklarna, säger Mette.

Hon jämför med när du får en ”go kram” av någon. Först är det skönt, men fortsätter personen att krama och krama börjar du skruva på dig. Släpper inte personen slutar du till sist att andas och spänner hela kroppen. 
– Ungefär så kan jag tänka mig att hästarna känner, vi klämmer ju åt deras muskulatur.
Mette rider gärna med spö, just för att kunna förstärka i stället för att bli tjatig med skänkeln. Spöet håller hon i ytterhanden för att kunna påverka det yttre bakbenet, till exempel i galopp. 
– Tänk att skänkeln ska vara som spöet – som säger dutt, dutt. Då hamnar du inte i att du klämmer mer och mer, förklarar hon.

När det gäller galoppfattningen ska du fatta på en eftergift, inte på en förhållning. Det handlar också om att ha koll på vilket ben hästen lyfter och sätter ner.
– Hästen kan bara fatta galopp när det yttre bakbenet är i marken. Se till att du har bjudning till yttertygeln och kontakt med båda sittbenen innan du ger hjälpen, säger Mette.

4. Sitt mitt över hästen
Många av oss sitter omedvetet lite snett i sadeln. Ett knep från Mette, för att undvika detta, är att tänka att revbenen ska vara lika långa både på vänster och på höger sida av kroppen. 
Hon visar med Hannas hjälp, på böjt spår, vad som händer när ryttaren hamnar utåt i sadeln. Då släpper nämligen skänkeln på innersidan och hästen tappar jättemycket av sin naturliga energi framåt.
– Om hästen är lite svårare att böja i ena varvet är det lätt att man trampar över på utsidan för att kompensera. Men tänk tvärtom. Du behöver vara kvar i den inre stigbygeln, hästen måste ha något att böja sig runt. Annars har den bara tygeln till stöd, förklarar Mette.

Magen och energin ska vara mittemellan hästens öron, oavsett hur mycket du vänder och hur böjt spåret är.  
– Om du håller för mycket i innertygeln hindrar du det inre frambenet. Hästen får inte upp bogen, bakbenet kommer inte in och den tar kortare steg, säger hon. 
Även under lättridning är det viktigt att ha lika mycket tramp i båda stigbyglarna. Det är lätt att trampa över på ytter på volten för att man vill ”hjälpa till lite”, men då tappar hästen bjudning.

5. Separera över- och underskänkeln
Ofta pratar vi om skänkeln som en enda enhet, men Mette menar att det är viktigt att du kan separera vad du gör med underskänkeln, överskänkeln och sätet. Överskänkeln påverkar nämligen i första hand de långa ryggmusklerna på hästen, medan underskänkeln påverkar bukmuskulaturen.
– Ökningar görs i första hand med överskänkel och säte, som påverkar längden på galoppsprången. Medan underskänkeln påverkar språnghöjden och därmed används för att samla, förklarar hon.

Mette visar på Nerhu hur hon använder säte och lår för att öka och sedan impulser med underskänkeln för att samla. Det blir väldigt tydligt vilken skillnad det är på de olika hjälpgivningarna. 
– Vi vill att hästarna spänner sin bukmuskulatur och sträcker ut sin ryggmuskulatur, för att få med bakbenen mer. Då blir de behagliga att sitta på, en spänd muskel är hård, säger hon.

Ett vanligt ”fel” är dock att vi ryttare inte är starka nog mellan vår egen rygg och mage. 
– Har du inte ett stabilt säte ger du hästen en massa omedvetna signaler, så att den blir konfunderad.
I mellantrav gäller det exempelvis att följa med hästen framåt, så att man inte hänger som en ”vimpel” bakåt. 
– Hamnar du bakom rörelsen är det vanligt att hästen ökar några steg, sedan springer den bara snabbare, förklarar Mette.
  

6. Skumpa med i traven
Hanna får visa skillnaden mellan när hon skumpar långsamt och fort i traven, det blir väldigt stor skillnad på hästens takt. Med andra ord kan vi, om vi har tillräcklig kroppskontroll, påverka hästarna bara med hur vi ”skumpar”. 

Mette gillar att jämföra nedsittning i trav med hur man studsar en basketboll.
– Då följer du med bollen upp när du studsar den. I traven rör sig hästen upp och ner, tänk att dess ryggrad är bollen. På toppen av travsteget är vi ute ur sadeln. Det handlar inte om att försöka trycka sig ner då, utan om att följa med upp. Samtidigt ska du försöka hålla alla ”lådorna” på plats i förhållande till varandra, säger hon.

Om vi felaktigt klämmer med insidan av låren och spänner ljumskarna, då klämmer vi oss uppåt och ut ur sadeln.
– Bara genom att du tänker att du följer med upp och ner i traven så sitter du bättre. Annars är det lätt att börja klämma med låren. 
  

7. Inse hur du påverkar hästens kroppshållning
Genom att låta Hanna sitta på olika sätt visar Mette hur vi, med vår sits, påverkar hela hästens kroppshållning. När Hanna skjuter magen bakåt och lutar sig framåt, vilket är vanligt att ryttare med svag mellandel gör, syns det genast genom att Torina hamnar på bogarna. 
– Energin går neråt och bringan riktas ner mot marken när ryttaren hamnar i framvikt, förklarar Mette.
Att hästen hamnar i framvikt är inte det enda symtomet när Hanna får order om att luta sig fram och sjunka ihop. Dessutom syns det tydligt att hästen går och bromsar, hon kommer helt enkelt inte fram med sina framben.

8. Hitta lugnet när du samlar
Eftersom Nerhu är så välutbildad visar Mette hur hon får honom att gå från samlad galopp till piruettgalopp, alltså galopp nästan på stället.
– När man samlar så här mycket blir galoppen fyrtaktig, eftersom den mister sitt svävmoment. Då får många ryttare panik och vill aktivera. Det gäller att hitta lugnet i sig själv, det handlar inte om att rida fort, säger hon. 

I piruettgalopp är det extra viktigt att inte klämma med överskänkeln, då signalerar du ju till hästen att den ska ”skjuta iväg”. Mette förtydligar lugnet för Nerhu genom att gå från piruettgaloppen till skritt, i stället för att rida fram i arbetsgalopp. Om hon i stället skjuter iväg honom finns risken att han spänner sig och går och väntar på den kraftiga framåthjälpen nästa gång. 
– Jag gör det lätt för mig själv och lätt för hästen. Samma sak gäller egentligen i alla övergångar, det är viktigt att inte ”skjutsa iväg” hästen utan att låta den börja med bakbenen.

Därefter visar Mette att Nerhu kan vända runt i en ”riktig” piruett också.
– Tänk på en piruett som att du skär i en prinsesstårta. Du måste upp med tårtspaden hela vägen innan du flyttar den och skär ner på nytt, om det ska bli snygga tårtbitar. När man förklarar det så brukar de flesta förstå!

Slutligen tycker Mette att det är viktigt att göra sig själv en liten checklista. Vi vet för det mesta själva vad vi har för svagheter i sitsen, sätt upp dem som checkpunkter och ha dem i bakhuvudet varje gång du rider. 
– Det här med ridning, och med ryttarens sits, är ett livslångt lärande. Och det är ju det som är så kul!

 Hoppas ni lärde er något! Jag fick en hel del tips och nya ideér. Här hittar ni hela intervjun i dess fulla drag.
Finaste peppe fick ställa upp som modell på min blogg!