Här kommer Mickes svar på eran frågestund! så kul att ni hade så mycket att fråga, hans svar är helt och hållet hans egna utan den mista inblandning av mig ;)


Gillar du hästar?
Svar: Jag gillar väl djur men jag är väl inte så intresserad på det sättet av hästar.

Är det roligt att titta på när Evelinn tävlar?
Svar: Jag kan inte så mycket om dressyr men det är kul när det går bra för henne.

(Ungefär såhär kul hälsar Evelinn)

Hur är Evelinn om det inte går som hon tänkt sig när hon tränar/tävlar?
Svar: Hon blir väl lite sur, hon är en dålig förlorare...

Vad blir Evelinn rätt arg över?
Svar: Oj den listan kan bli lång.. När någon stör hennes planering och hennes tidplan på tävling, hon blir arg när det inte går bra, när jag är seg på att svara på hennes sms, om jag sover för länge..

Hur träffades ni? 
Svar: Vi träffades på en fest i Hallsberg, hon kom fram och prata med mig och efter det höll vi kontakten.

Tycker du att hästar är läskiga? 
Svar: Nej

Om du hade vart en tjej för en dag vad hade du gjort då? 
Svar: det har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle ha gjort. 

Om du hade vart en tjej vad skulle du köpt till en kille i t.ex julklapp? 
Svar: Det beror på vad han är intresserad av men parfym eller något funkar ju alltid

Var de läskigt att rida?
Svar: Nej för vi tog det lugnt.

Vad är de bästa med Evelinn?
Svar: Jag trivs verkligen att vara med henne, vi passar bra ihop, hon går att lita på, hon tar bra hand om mig och hon älskar mig.

Vad tycker du om hästar i allmänhet?
Svar:  dom är väl fina och snälla djur

Tror du att du skulle ha något intresse alls utav hästar även om du inte va tillsammans med en hästtjej? :)
Svar: Nej det tror jag inte

Var det roligt att rida? skulle du kunna tänka dig att göra det igen? :D
Svar: Ja det var väl sådär, men det är väl inget jag skulle göra om det inte vore för Evelinn.


Har du ridit någon gång innan du red RB? 
Svar: Ja en gång när jag var barn


Kommer du rida fler gånger? 
Svar: Det beror på om hon tvingar mig igen 
(Ja det kommer jag göra /E)

Vad tycker du är positivt med RB? 
Svar: Det bästa är väl att Evelinn och han går bra ihop.

Hur påverkas erat förhållande av hästarna? 
Svar: Det påverkas faktiskt ingenting tycker jag, för att hon alltid planerar upp tiden och oftast gör hon så att hon rider innan hon träffar mig eller så brukar jag spela medan hon är ute i stallet så ses vi snart igen.

Hur är det att följa med Evelinn på tävlingar?
Svar: Även fast jag inte är hästintresserad så är det väl ganska okej ändå. Jag förstår inte så mycket av det hon gör men jag tycker hon är duktig och glädjs med hennes framgångar.

Om du e med Evelinn på träning vad gör du då? 
Svar: Jag har bara varit med på träning här hemma och då har jag fotat och filmat henne lite.

Hur många gånger har du ridit i ditt liv? 
Svar: Två gånger

Tycker du det är roligt att ha en hästtjej som flickvän? 
Svar: Ja det är väl kul men hon hade kunnat varit intresserad av vad som helst det hade inte spelat sån stor roll för mig.


Vad brukar du och Evelinn göra tillsammans när ni umgås? 
Svar: Vi kollar mycket film och serier, vi tränar och spelar ihop, umgås med kompisar, går på stan.


Ditt bästa minne med Evelinn :D
Svar:   När vi var i Stockholm på vår två års dag, vi bodde på ett fint hotell, åt på restauranger och shoppade.

Hur är Eve som person?
Svar: Hon är oftast glad men blir lätt sur, hon är skämtsam, hon är snäll, rolig, omtänksam och den finaste personen jag träffat.

Hej! Mitt namn är Sara Stina och jag är en av de som fått äran att få blogga här på Evelinns blogg, det är något jag verkligen sett fram emot! Jag tänkte börja med att presentera mig lite kort eftersom att de flesta av er säkert inte vet vem jag är, därefter hade jag tänkt skriva lite angående ett ämne som är ganska viktig för mig och jag hoppas att ni kommer att tycka om det. Jag är en 15-årig tjej från Strömsholm, jag har en egen ponny samt rider lektioner på en ridskola och driver en blogg vid namn www.ssfredlund.horseworld.se. Min egna ponny heter Lillevangs Duchess och kallas för det mesta bara för Duchess. Duchess är en 23-årig ponny med mycket arab i sig som jag tävlar i dressyr med, hittills har vi startat upp till LA-nivå och målet för nästa år är att etablera oss i LA:P1-klasser.

Att äga en egen häst har aldrig varit möjligt för mig, men det var innan jag mötte Duchess. Duchess har varit i min ägo sedan i somras men jag började rida henne ett par år tidigare, då red jag henne bara en gång i veckan för att avlasta åt hennes dåvarande ägare då han hade två tävlingsponnyer. Hela min och Duchess ”historia” känns lite häftig att få berätta, mest för att den bevisar att allt är möjligt och det går att lyckas oavsett om man har ”rätt” förutsättningar eller inte, kämpar man för något kan man få det liksom.

Duchess började jag tävla våren 2013 och det har fört med sig många fördelar såsom att jag lärt mig otroligt mycket, haft många framgångar samt haft riktigt kul men tyvärr har det även fört med sig en och annan nackdel. I med att vi började tävla och att det gick såpass bra för oss började det tisslas och tasslas bakom min rygg, som det alltid görs när det går bra får någon i ridsporten. Det var otroligt jobbig för mig och det krossade mig totalt, jag fick höra att det kommit kommentarer om mig från personer från klubben, från andra klubbar och till och med några av mina närmsta vänner, det som sårade mig mest vara att inte ens mina vänner kunde glädjas åt mig utan lät istället avundsjukan ta över dem. För en osäker 13-åring var det inte så värst lätt att hantera.

I med att jag visste att det pratade om mig så började jag utveckla en sorts prestationsångest. Jag visste att Duchess gått upp till och med FEI-klasser innan jag började rida henne och jag visste att hon hade haft massvis med framgångar med hennes föregående ägare och det gjorde mig lite nervös, jag ville bevisa att jag förtjänade att rida henne, att jag också kunde leverera liksom. Jag satte alldeles för höga krav på mig själv inför varje tävling och till slut var det inte roligt att tävla längre. Jag var så nervös innan varje start så att jag varken kunde äta, rida som jag brukade eller tänka på något annat än att jag var tvungen att komma hem med en rosett, det fanns inget som var viktigare för mig än att få bevisa att jag också kunde. Utöver min nervositet så blev jag även ett nervvrak, jag bröt ihop varenda gång jag inte tog hem en rosett och mitt självförtroende bröts ner totalt eftersom att jag intalade mig själv att jag inte dög, att jag inte var bra nog, dessutom blev jag så himla otrevlig mot mina föräldrar, inte ens min hästskötare tyckte att det var något kul att följa med på tävling längre. Man skulle kunna säga att all avundsjuka, allt hat och min prestationsångest förstörde mig.

Tävlingssäsongen 2014 bjöd på de jobbigaste tävlingarna någonsin för mig. Jag fick elaka kommentarer slängda rakt i ansiktet över Internet, det sas elaka kommentarer om mig till min mamma och det fanns en person som jag tävlade mot som jag visste njöt av mina motgångar, utöver det så tävlade jag även lag och fick höra en kommentar av en person som fick mig att nästan explodera av prestationsångest – ”äntligen kommer du och räddar laget”, hur kul var det att få höra liksom? Jag hade tur många gånger och kunde stänga ute resten av världen inne på tävlingsbanan, förutom vid en tävling, den första tävlingen efter att Duchess blivit min. Vi hade åkt i över 1 och en halv timme till tävlingen och jag var jättepeppad men ju mer tiden gick desto nervösare blev jag och desto mer började jag fokusera på rosetterna. Väl inne på tävlingsbanan kom varenda elak kommentar upp i mitt huvud och jag var så nervös att jag slutade rida helt, det var den ända starten som jag gav upp redan efter inridningen. Starten slutade med att jag utgick och grät hela vägen hem, mina hjärnspöken höll på att äta upp mig inifrån.

Det var inte förrän vår sista start för året som jag lyckades ändra tankesätt och sluta fokusera på vad alla andra skulle tycka och säga, det var som om jag bara stängde av och inte orkade bry mig längre, det ända jag brydde mig om var att rida en ritt som jag var nöjd över och ha kul tillsammans med min ponny, inget annat spelade någon roll. Det var mest av allt för mina medmänniskor som jag verkligen ansträngde mig för under den starten, de alla ställde alltid upp för mig så jag var tvungen att ge dem åtminstone en bra tävlingsdag tillbaka och det är något jag kommer att ha i minnet under varje tävling.

Jag tycker att det är så synd att vuxna och andra barn som rent ut sagt är avundsjuka på människor som har finare hästar än de själva måste spy ut en massa elaka kommentarer bakom ryggen på alla andra, för det första tjänar de ingenting på det och dessutom förstör de något roligt för en ung tjej eller kille. Nej, har ni varit med om detta någon gång så kan jag bara säga att ni inte ens ska bry er, sitt bara där på tävlingarna och le mot de som trycker ner dig och bara fokusera på dig själv, det tar man sig längre på än att bli nedtryckt eller ge tillbaka. Efter varenda tävling har jag bara velat hänga ut alla dessa människor, få dem att må så dåligt som jag mått och få dem att inse hur mycket deras ord faktiskt sårar, men jag tänker aldrig sjunka till deras nivå.

Hej alla Evelinns läsare!
Jag heter Fanny och jag är en av tre som har fått förtroendet att göra ett gästinlägg på denna härliga blogg. Det börjar jag med att tacka Evelinn för!
Det jag tänkte ta upp här är hur nerver kan spöka på tävling, och känslor som kan dyka upp kring det.

På hemmaplan under träningar anser man oftast att man sitter på världens finaste häst när man känner hur allting klaffar som det ska och hur bra det går. Man får massor av beröm och fina ord från personer runt omkring som säger att det går bra på tävling om man får in samma ridning på banan. Sådant kan höja självförtroendet något enormt, tro mig, jag vet. Det kan få en person att känna sig starkare och verkligen vilja visa upp vad ekipaget kan tillsammans, innanför det vita staketet. Detta förhöjda självförtroende kan både bli till fördel och nackdel lite senare.

När man väl är på plats på tävling kan man självklart bli nervös och spänd. Man kan bli nervös när man ser alla andra hästar som man anser vara mycket finare ens en egna häst, och man kan helt plötsligt börja tänka negativt. Varför? Jo, dels kan det vara den där lilla nervositeten som redan finns. Det kan också vara så att man tappar sitt självförtroende för att man ställer in sig på att man inte har en chans emot de andra då man kanske anser att de är mycket bättre, även fast det kanske inte är så.

Nervositet kan ge ilska. Då kanske man går in med en inställning om att ingenting kommer att fungera, och då gör det oftast inte det heller. Ilskan kanske också går ut över hästen, vilket den absolut inte får göra. Man får inte till framridningen och den känslan som man vill, och man hittar inte rätt ridning. Sådant här kan spegla av sig på hästen, lätt. Det kan få din bästa vän spänd inne på banan, och då blir det bara smuts av alltihopa. Är det så vi vill ha det? Jag tror inte det...

Detta problem har jag själv jobbat mycket med, mentalt. Mycket tankeverksamhet och tips från tränare och andra runt omkring. Där kan man inte ändra mycket på hästen, utan där sitter det oftast hos ryttaren. Då är det ryttarens egna ansvar att få ordning på problemet, och det kan man göra med hjälp av en mental coach om man inte hittar något annan metod.

Sedan har vi problemet som kan uppstå när det går bra på både träning och tävling, tills ett bakslag kommer. Det är här det starka självförtroendet kan bli till nackdel, man kan känna sig okrossbar innan men efter bakslaget känner man sig förstörd.  Då kan man också bli besviken och fundersam på varför det skulle ske när allt har gått så bra. Det kan bero på både miljön, känslor, underlag, humör, ja, många olika faktorer går att finna...
Då kan det också kännas som att man bara vill kasta in handduken och ge upp för gott, man har ingen kraft till att bry sig. Man kanske inte förstår vad som gick fel eller varför, och blir därför ledsen. Då gäller det att hitta tillbaka till det roliga med ridningen, det ska vara kul! Även detta går att få bukt på via den mentala biten då den är väldigt viktig.

Vid tävling gäller det att kunna hålla nerverna i styr oavsett resultat. Man får alltid tänka på att ta det lugnt och andas. Själv brukar jag leva efter mottot "Bättre lycka nästa gång" under de stunder jag känner för att ge upp. Jag lovar, det brukar hjälpa!
För att kunna presetera som man vill på banan gäller det verkligen att ha med sig den mentala biten och känna sig säker på sin uppgift. Alla är inte perfekta jämt, inte ens proffsen. Ibland har man svackor som man måste jobba med, och så är det för alla.

Den enda tävling där jag har stötit på Evelinn och RB fick jag en känsla av att allt gick väldigt lugnt till. Det kändes som om Evelinn besatt mycket rutin och kunskap om sin häst, och kunde därför göra det bästa av situationen. Det är så det ska gå till, man ska lita på sin häst och vara avslappnad själv.

Men självklart så finns det ju ingenting som slår känslan av att nå ett bra resultat, kanske en seger eller att man når ett av sina mål med sin häst. Den känslan kan man leva på länge.....

Att umgås med sin häst/ponny ska stavas LYCKA!

Kram, Fanny