Här kommer ett gästinlägg om avundsjukan inom ridsporten. Ett ämne jag snuddat vid förut men som jag inte grävt i något djupare men Julia har gjort det åt mig! Läs hennes kloka tankar och kolla in hennes egna blogg.

 

Jag tänkte ventilera den svenska avundsjukan lite. Hur kommer det sig egentligen att den har grott sig fast så hårt inom ridsporten? Borde vi inte gå ihop, hjälpas åt och stötta varandra när det redan är en så individuell sport som vi håller på med? Det är inte för intet som tilltalsnamnet "hästmänniskor" ofta används i ett nedvärderande syfte. I hur många andra sporter hoppas man att på att sin klubbkompis eller kanske till och med sin lagkamrat ska misslyckas? Inte många, i alla fall inte enligt mina egna erfarenheter. Visst tror jag också att en liten kille som spelar fotboll i en liten klubb är avundsjuk på Zlatan, det skulle jag också vara. Skillnaden är att det sällan går så långt att den lilla killen hoppas på att hans lagkompis ska missa mål, för att han själv ska framstå som lite bättre själv. Anledningen till det är att han förstår att hans lagkamrats prestation kommer gynna hela laget. 

 

Att komma till en tävling och möta tävlande från samma klubb SKA vara roligt! Man ska inte få en klump i magen av att möta dem efter en dålig ritt, då man vet att de känner sig nöjda. Det är ingen rättvis sport som vi håller på med. Vissa får färdiga hästar/ponnyer som de plockar rosett efter rosett med, medan andra får kämpa länge för att nå samma framgång. Men i slutändan handlar det alltid om den träning som man lägger ner, ryttarens vilja och såklart kunskap. Vi får inte heller glömma bort att dressyren dessutom är en bedömningssport. Olika domare tycker olika, liksom vi. Men oavsett om man känner sig orättvist bedömd eller har fått en rättvis bedömning, så är det ingen annan än du som har påverkat just den prestationen som du och din häst just visat upp. Hade du vågat satsa lite mer i ökningen, förberett halten lite bättre, eller helt enkelt övat aningen mer på hemmaplan så hade kanske du också stått på prispallen. Jag tror att all missunnsamhet, avundsjuka och skit-prat grundar sig i ren och skär osäkerhet. Är man trygg i sig själv och litar på det man gör, så behöver man inte trycka ner någon annan för att känna sig nöjd. 

 

Jag har, med handen på hjärtat, tyvärr stött på fruktansvärt mycket skit-prat den senaste tiden, som med all säkerhet grundar sig i ren och skär avundsjuka. Allt ifrån små kommentarer som pikar det jag gör, till att prata bakom min rygg angående val som gäller min häst hör till vardagen. Men det allra värsta måste nog ändå vara när andra människor, ofta vuxna, försöker förstöra för en person. När det går så långt att man hoppas på att någon ska misslyckas så är det enligt mig riktigt, riktigt illa. 

 

I "landet mellanmjölk" ska man passa in i en viss ram. Det är så vårt samhälle ser ut. Ingen får vara bättre än någon annan, då är det dags att tona ner framgångarna lite. Kan man inte förstöra den på så vis så kan man alltid gå ihop i engrupp och öppet tala illa om den personen, i hopp om att kunna "trycka till" den omtalade.  Borde inte ridsporten vara en frizon, där alla kan hjälpas åt och stötta varandra? Alla kan inte älska varandra, men inte behöver man prata skit om varandra för det. Jag lovar att man blir mycket  gladare av att glädjas åt andra, klappa vinnaren på axeln och säga "gud vad bra du gjorde det där", än att hela tiden vara avundsjuk och säga saker som man sedan inte kan stå för.  Att istället skapa sig vänner som man kan byta erfarenheter med, tror jag är ett större framgångskoncept.  Varför inte bli lite extra taggad av att se någon lyckas istället? Vi alla föds med olika möjligheter, livet är inte rättvist. Men om man istället för att lägga sin energi på att kritiskt granska andra, lägger den på att själv bli lycklig så kommer det att kännas mycket bättre. 

 

 

Kram

Julia-Saga

 http://nouw.com/jsherhold